Film: Många av oss har nog sett en del av de berömda biomonstren och andra figurer som framställts på konstgjord väg. Figurerna är oftast inte något annat än en förklädd maskin.
Carlo Rambaldi är idag fadern bakom många av de monster och andra figurer som många av oss sett på bio och video. Han har bl a gjort de märkliga figurerna i ”Dune”, rymdbesökarna i ”Närkontakt av tredje graden”, ET, King Kong, Alien, och många, många fler.
Alla dessa monster och figurer är ju i grunden maskiner, och att dölja detta kan vara väl så svårt. Det är ju inte meningen att publiken skall märka av att figuren inte är något annat än en maskin.
King Kong
Det var först efter det att Carlo fått in beställningen på King Kong — som i färdigt skick gick lös på 14 meter över markytan och med en vikt på tre ton — som beställningarna började droppa in.
Tidspressen har alltid och kommer alltid att vara den svåraste biten. Regissörerna kommer ofta — för eller senare — med justeringar mitt under pågående inspelning, och vill få gjort ändringar eller kompletteringar utan att för den delen försena filmen.
Den största tillfredsställelsen som Carlo får är först när filmen är klar och han får möjlighet att se hur publiken i biosalongen reagerar på figurerna och deras rörelser.
För att kunna färdigställa den gigantiska maskinen som skulle ligga till grund för King Kong så var det en hel del rörelser — och material som skulle ligga till grund för att allt skulle klaffa. En del av kraven var bl a att King Kong skulle kunna vifta på tårna, vrida midjan, röra armarna på sexton olika sätt, dra upp överläppen, böja på knäna, rynka på ögonbrynen och en del andra saker.
Bara det att man skulle få till pälsen, så gick det åt inte mindre än fyra och ett halvt ton hår från hästsvansar, som specialbestäldes från Argentina. Och trots allt detta, var det småsakergentemot vad som krävdes av ET när Carlo fick in beställningen på ET.
King Kong fungerade inte riktigt så perfekt som Carlos hade planerat från början. King Kongs arm, som skulle greppa tag i en av skådespelarna, klämde åt lite för hårt när handen slöt sig, vilket gjorde att skådespelaren i fråga fick gå sjukskriven i en vecka. Och bara för att kunna röra de tjugo leder som fanns i handen, var man tvungen att sätta en person på varje rörelse, alltså tjugo personer för att kunna röra den mekaniska handen.
85 olika rörelser
När det gällde att sammanställa figuren ET, som slutligen skulle klara av inte mindre än 85 olika rörelser, var Carlo tvungen att bygga fyra identiska modeller — med undantag för rörelserna.
Som skelett använde man aluminium som sedan kläddes med fiberglas och ett tunnt gummilager, där varje gummilager representerade en muskel, som i sin tur ansvarade för en rörelse.
De fyra ET-dockorna som Carlo var tvungen att tillverka för att klämma in alla rörelserna, var uppdelade på att kunna telefonera, peka, vifta och sparka, och räkningen blev förståss därefter — närmare tio miljoner svenska kronor, vilket man i USA räknar som billigt för en ”bra skådespelare”.
Bättre betalt för ”levande” statyer
Sitt intresse för mekaniska figurer — eller skall man säga levande statyer — började redan vid tio års ålder då han för första gången såg King Kong på vita duken.
Efter att han slutat grundskolan kom han in på Tekniska institutet där han bodde, och skaffade sig här de kunskaper som behövdes för att senare komma in i filmbranschen som s k monsterskapare. Det bästa med att skulptera ”levande” istället för ”döda” figurer/statyer är ju att de ger betydligt mycket mer över i plånboken…